Trött som en gris är jag. Ögonen smärtar, blandat med trötthet och kvarvarande ögoninflammation. Precis lämnat Stina på dagis, så hon får leka av sig en hel del där. Får se om jag far iväg en sväng till husvagnen idag, så jag kan bli klar med allt innan helgen. Åkte ju och köpte en ny husvagn i Västerås här om dagen. Hel nöjd är jag, då den är betydligt mycket snyggare och dessutom större än den andra. Super duper bra!

Well I made it through another day In my cold room On scraps and pieces left behind I survive on the memory of you Is there a remedy for waiting For loves victorious return Is there a remedy for hating Every second that Im without you All of me is all for you Youre all I see All of me is all for you Youre all I need All this life is all for love Its the only road I'll choose And every street and avenue Only one will lead me back to you

justdont.blogg.se

Jag vet att du inte är redo, det har du väl egentligen aldrig varit. Så jag har bestämt mig, det här kommer aldrig hända. Jag kan inte låta mig själv styras av andras känslor längre eller så av min egen rädsla för att falla ensam. Jag har nu nått mitt slut, min sista ork. Mognaden är för långsam, och framtidsplaner för olika. Jag vill inte gå isär, men inte eller tillverka någonting nytt till våra liv. Något jag vet att du missat, är att jag trivs bra med mig själv. Och jag har inga problem med att bara vara jag och Stina. Och att det är så lätt att förlora mig, om jag inte mår perfekt med någon. För det är vad jag förtjänar. Jag förtjänar någonting bättre än vad vi har nu.

Justdont.blogg.se

jag är så jäkla glad, för jag är så fantastiskt bra.

Just nu känner jag mig förbaskat överbelastad med oro, sorg, sjukdom och stress. Att slappna av, det vore underbart. Att få gråta ut och släppa de sista orden som skapar det största hålet inombord. Att få vara frisk, bara för någon dag. Bara att få känna "lyckligare än vad jag är nu, kan ingen människa i världen bli". Jag har tappar fattningen om tid och rum. Jag saknar tiden folk ville vara som mig, leva mitt liv och dela mitt värde. Nu är det jag som går och önskar, att det var jag som delade deras. Hur kände jag bli så missuppfattad? Jag saknar att vara jag. Känns som att jag lever i en misär. Allt förutom Stina, hon är den enda glädjen jag har kvar och som även alltid finns till. Men ja, jag önskar att jag får vara frisk för en dag, utan sjukdomar och besvär. Och kanske även om jag har tur, får känna den där extra glimten av mig själv. Att jag inte försvunnit helt. Att jag fortfarande finns kvar.

Just nu känner jag mig otroligt tom. Hade verk behövt någon. Hela världens ekar när jag ropar efter namn. Jag hatar att Jan är och Jobbar. Och jag hatar att de två människorna i mitt liv jag kan prata med, bor så förbaskat långt bort.

Ibland kan man helt enkelt inte bli mer less än jag. Det är kväll, man ska sova och så hinner nostalgin ikapp en. Ikväll råkade jag bara bli så irriterad på alla människor som sa sig skulle finnas till när Stina kom. Ändå står man här själv, utan någon som helst oro hur jag klarar mig. Visst, jag klarar mig bra och jag har livsglädje som en gud. Men vart tog ni vägen? Vi har två personer som sa sig alltid finnas där, de personer jag litade på. Dessa gick någon annan väg. Hit gick de iallafall inte. Så ska vi ju inte glömma skratta åt hur patetiskt fega dessa är som inte vågar ta sig an en konfrontation. Sen har vi han som visste mina hemligheter, hade mitt högsta förtroende och som för mig var min bästa vän. Nog har vi fått besök av denna, men det är inte mig eller Stina han besöker. Det är lite lustigt det där hur saker förändras. Hur allt försvinner. Som tonåring säger man att vänskapen man har, kommer hålla livet ut. Men man gör det, som blir. Men jag måste ju säga att jag faktiskt inte hade förväntat mig någonting av de första. Men den sista hade jag iallafall förväntat mig en del av. Men sen har vi ju även två som faktiskt finns. Och det är jag så lycklig över. Våra älskade Lina och Erica. Även fast de inte är många, så jag är så otroligt stolt över att få ha dessa vänner i mitt liv. Jag är så stolt över hur fina människor de är. Och självklart kan jag inte heller låta bli att vara så stolt över min älskade pojkvän som står ut med mitt gnäll om mitt förflutna som jag gnäller om allt för ofta och som han inte heller förstår varför. Det är så skönt att skriva av sig och det är så skönt att konfrontera sig själv. Och det är otroligt skönt och vara irriterad och arg, då jag faktiskt har rätt till det också. Men det är underbart att vara stolt och lycklig, över att jag har det finaste av allt i världen, min stina. Och som vanligt skriver jag en text som ingen kommer orka sig på eller förstå. Men det gör ingenting. För ingen behöver läsa. Det är ju trots allt endast för att jag ska må bra. Resten är valfritt. Jag blev helt plötsligt ap glad. Sova kommer bli svårt!

Påväg nu för att skaffa mig solbränna. Vill ju inte vara blek på Ovis dop. Underbart!

Jag måste ju säga att jag är något irriterad över att det går så få bussar på sommaren. Det är ju trots allt på sommaren man åker mer. Sen förstår jag inte heller hur bussarna kan ändras, som om våra arbetstider ändras? Jävla människor.

Igår tilldelades jag 40 graders feber. Idag enorma halsmärtor. Jag är så tacksam över att jag har en sån underbar familj, som hjälpte mig igår och även idag.

Ikväll kommer även jan banan hem. Så glader är jag!