Två år efter, gör din egoism mig lika ledsen och förtvivlad. Jag skäms över mig själv, hur jag kunde tro att du någonsin skulle vara ansvarig nog för ett liv. Hur jag kunde tro, att du var en tillräckligt bra människa att ens ge sin uppmärksamhet till. Jag kanske borde skämmas över dig, men jag kan inte. Jag skäms bara över mig själv. Jag skäms så otroligt mycket. Hur kunde du vara så hemsk? Om två år till, om jag fråga mig själv samma frågor. Om 10 år, kommer jag fråga mig själv samma frågor. Dagen världen tar farväl av mig, kommer jag ställa mig själv samma idiotiska fråga. Men det är bara sån du är.

 

Jag är så glad över att jag kunde hitta någon som kunde laga allt du har förstört. Jag är så lycklig, över att du inte finns här. Jag skulle kunna skriva en bok, med alla anledningar till varför du inte är värd en gnutta av våran uppmärksamhet. Inte ens en hälsning. Jag ser inte längre någon anledning till varför du borde få komma i närheten av oss. För du hade bara svikit oss gång, på gång, på gång. Ja, för det är bara sån du är.

 

Jag känner en sån stark ilska mot dig. Och ibland blir jag bara så otroligt förbannad, när jag ser eller hör ditt namn. Jag vill inte se dig på gatan där jag går. Jag vill inte se ditt namn på sidorna jag besöker. Jag vill inte höra någon på cafet vid bordet bredvid nämna ditt namn. För jag avskyr dig mer än du någonsin kommer förstå. Och jag kommer avsky dig imorgon och dagen efter den. Jag kommer avsky dig, tills mitt sista andetag.