Jag har som vana att lägga täcket över dottern innan jag somnar själv. Det är någonting jag alltid gör. Jag kan inte heller sova när när jag inte hör hennes andetag. Högt och tydligt, det är så jag behöver höra dom. Jag vågar inte flyga med dottern, jag lever konstant med tankar som att flygplanet kommer att krascha eller någonting av samma variant. Jag berörs knappt av tanken, av att jag någon dag skulle råka ut för en olycka. Men jag bryter ihop av tanken, att stina skulle få en sticka i fingret. Helst vill jag ha henne inlåst i ett rum, där ingen variant av fara kommer åt henne. Jag lever kontant i en oro. Rädd för att förlora det jag håller som mest kärt. Min underbara ängel, hela mitt liv.