Jag har märkt och sett att folk har svårt att släppa det förflutna. Helt enkelt svårt att mogna upp. Det är ofattbart hur folk beter sig och vart de fortfarande står. Kvar i samma gäng, står kvar i samma ovishet. Jag blir inte förvånad om jag själv hade stått där, om jag inte fått barn. Jag lever lyckan, har ett flertal vägar att gå. Jag hade aldrig igen velat stått där ni står. Ovisheten är ofattbar hos er, min vishet är hög trots att jag är yngre än er. Jag tjänar mina pengar, skaffar karriär. Har någon att leva för och har någon som lever för mig. Ni tappade synen någonstans på plats. Vi har trots allt inte rört er en meter. Jag borde inte dra er alla över ett streck, men jag skäms så över er. Er som jag en gång såg upp till. Jag blev vuxen, skaffade barn och rörde mig framåt. Jag förväntade mig att en del av er skulle hålla mig i handen. Jag förväntade mig för mycket, vilket jag borde ha förstått. Jag har ju trots allt känt er från start, knivar i ryggen, man blev ju van. Ändå trodde jag att vänskapen var stark, ack vilket påhitt. Som förälder ser man vilka vänner man har och vilka som står kvar. De halveras nästan varje dag. Men som sagt, så växer man ifrån. Dock trodde jag inte att det var såhär långt ni kunde gå. Men jag är stolt över de som står kvar och visar sig vara äkta. Jag är stolt över mig själv som växte upp, medans ni står kvar. På samma ruta, i samma liv. Jag har skapat mirakel. Jag har skapat något vackert. Jag har skapat en ängel. Jag har rätt till den stoltheten jag känner.