Nostalgin slår mig hårt i ryggen. Inte trodde jag någonsin att du kunde gå så förbaskat lågt. Klandrar mig för dina misstag och tar iväg den sista del av mitt gamla liv jag har kvar. Min ända dag, jag får göra någonting för mig själv. Jag hoppas du står i skamvrån varenda dag. Jag hoppas du skäms, satt det svider. Förbaskade hemska människa, du är inte värd att existera. Och det är så det har blivit, du har tinat bort bit efter bit. Jag levererar på vägen, trots dina krokben som fäller mig längst vägen. Aldrig mer, kommer jag möta dig längst vägen. Aldrig mer, tänker jag se åt ditt håll. Vi flyttar långt här ifrån. Från ondskan du ger.