Jag såg en fallande stjärna idag, på väg hem från akuten. Jag tror jag önskade mig allt och ingenting. Jag bär på en sådan otrolig rädsla i kroppen just nu. Någonting är fel på Stina, någonting finns där. Efter nu sex stycken sjukhus besök, varav 3 till akutmottagningen, så har jag nog förstått det. Jag är rädd för att hon har ont. Jag är rädd för att hon ska känna smärta. Jag är rädd för att hon inte ska orka kämpa under de smärtsammaste tiderna. Imorgon slås nummer från min repiga telefon, då börjar en utredning på hennes kroniska höga feber. Det gjorde så ont idag att se henne gråta så högt. Jag har aldrig någonsin sett henne så svag. Och jag har aldrig någonsin känt mig så hjälplös. Detta kommer bli en kamp, med både smärta och gråt. Man förbereder sig för det värsta, det tror jag kommer automatiskt. Man vet inte vad orsaken eller problemet är, men ändå vill man blunda för det problemet som gömmer sig. Är det mitt fel att hon blivit så svag, tappat sin immunitet. Kanske snusade jag för mycket eller kanske ammade jag inte hennes tillräckligt länge. Kanske förde jag över någon dålig gen som vi har i vårt släkte. Jag tror det är oundvikligt att inte lägga skulden på sig själv. Jag ska gräva fram orsaken och jag ska läka henne. Jag ska fälla varje ting som står i min väg. Jag ska göra henne frisk. Hon måste bli frisk.