Det är bara en tidsfråga innan jag vänder upp och ner på liv igen, som jag inte för så länge sedan gjorde. Du vet det. Jag vet det. Vi alla vet det. Det har med ren egoism att göra, det har det allt gjort. Jag vet inte varför jag backar tillbaks och kollar in i den lilla skogsgläntan varje gång jag ser att fönstret inte längre är tomt. Jag vet inte varför jag gråter till gamla låtar. Jag vet inte varför jag fortfarande använder samma parfym som jag gjorde för 5 år sedan. Jag vet inte heller varför jag inte vågar blicka framtiden. Ångest, jag och delar av världen har gått igenom det ett tusentals gång. Och jag var inte varför jag sitter här och skriver en osammanhängande text. Jag vet inte. Det känns bara, tomt.