Afraid of losing herself.

I couldn’t do it. I just couldn’t. How can two people be so different, but yet so similar. When did we grow together and when did we grow apart. I saw you on the street the other day, you were with that girl. Is she better than me? Is she prettier than me? When I got home, I thought about what we were. I got you with a hello and I lost you with a goodbye. Why couldn’t I stay? Why couldn’t I say? So afraid to love. So afraid to be loved. Afraid of intimacy and contact. Afraid of losing myself in the deep cave. I don’t want to fall. I want to stay on the ground. I carry on a facade that no one can tear. But if someone carried me through the storm. If someone lifted me over the highest mountain. If someone put his jacket on the wet bench. If someone was dancing with me, during the worstweather. Maybe I could love. Maybe I could let that person in. Maybe I could tell him that I love him.

Sitting on the balcony and playing a song.
Singing from the heart, about when you came around.
Trying to find a reason, why you don’t leave me out.
But every time I ask, you say, that I’m the one.

You’re so cute, when you make that sound.
When you’re a sleep, and I lying in your arms.
And when your smile, and light up the dark.
I’m in love,  I’m in love, I’m so in love.

Död kamrat

(av Ebbe Linde)

Där kom de, hela långa raden,
ivriga som vid ett spännande äventyr,
varma och hungriga efter en tröttsam dag
glada och stolta att ha funnit vad de letat efter,
nickade och log i hastigheten åt oss vid gatukanten,
och så förbi.

Och där mellan två cyklar
så litet och grått på en trist bår
ett litet grått människostoft under en grå filt,
så tyst och stumt och litet,
skymtade i förbifarten, som det är i livet,
och så förbi
och det var du, och där fanns ingen bro,
en dörr var stängd och vi var utanför,
allt vad vi talat om var nu förkastat,
den lilla staden fanns ej mer för dig,
och klockan som du ofta sett emot,
problem som jagat dig, din mor, din vän 
vi var nu alla intet... tomma ord... 
ty i din värld fanns världen icke mer, 
om själv din älskade vid vägen stått 
så var det alldeles intresselöst, 
din blick var vänd mot annat, hur förnam den 
det stora Intet?- som en tidlös doft - 
ett anlete som lyser spänt i mörkret - 
en kronas susande - två tända ljus - ?
jag visste ej, det enda som jag visste 
det var att jag ej mer fanns för dig.

Nej ingen sorg... stäm upp en segersång! 
Så stort och ensamt skall ock ödet vara 
för mig en gång, så helt skall allting fara,
så lugn och stolt som du, skall jag ock gå
så liten skall jag ligga där och grå,
så utom allt, så löst från strid och tvång
- så även jag, så även jag en gång.

Varför skall man älska den man ändå aldrig får,
varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år.
Varför skulle vi väl mötas,
varför korsar du min stig,
ödet förde oss tillsammans,
säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat jag har lidit smärtans bistra kval för dig,
men du kan väl inte hjälpa att du inte älskar mig.
Jag skall älska dig för evigt,
dig för evigt hålla kär,
älska blott och tåligt lida,
fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat skall förblöda, inget hindra kan dess kval,
endast döden kan oss lösa ifrån denna jämmerns dal.
Den som älskat aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har,
den som älskade och glömde,
visste ej vad kärlek var.