Just nu känner jag mig förbaskat överbelastad med oro, sorg, sjukdom och stress. Att slappna av, det vore underbart. Att få gråta ut och släppa de sista orden som skapar det största hålet inombord. Att få vara frisk, bara för någon dag. Bara att få känna "lyckligare än vad jag är nu, kan ingen människa i världen bli". Jag har tappar fattningen om tid och rum. Jag saknar tiden folk ville vara som mig, leva mitt liv och dela mitt värde. Nu är det jag som går och önskar, att det var jag som delade deras. Hur kände jag bli så missuppfattad? Jag saknar att vara jag. Känns som att jag lever i en misär. Allt förutom Stina, hon är den enda glädjen jag har kvar och som även alltid finns till. Men ja, jag önskar att jag får vara frisk för en dag, utan sjukdomar och besvär. Och kanske även om jag har tur, får känna den där extra glimten av mig själv. Att jag inte försvunnit helt. Att jag fortfarande finns kvar.

Just nu känner jag mig otroligt tom. Hade verk behövt någon. Hela världens ekar när jag ropar efter namn. Jag hatar att Jan är och Jobbar. Och jag hatar att de två människorna i mitt liv jag kan prata med, bor så förbaskat långt bort.