Spårlöst försvinnen in i intet. På något sätt, förlorade jag de flesta på vägen. Jag skyller på ovisheten de bär på, att de inte förstår ansvaret att ha barn. Samma ålder som jag, men mognaden stannade någonstans under 90-talet. Jag glider in i blogg världen och gömmer mig där i stund. Det är den ända kontakt med omvärlden jag har. Den andra är förlorad. Nu sökandes efter kloka och offervilliga människor runt världen om. Visheten finns det ont om. Vart tog gamla tider vägen? Jag ser alla människor, bärandes på ett kallt hjärta och förminskad hjärna. Huvudstorleken lurar dig, hjärnorna är minimala. Jag behöver någon som ställer upp, bara finns där. Någon som hälsar på och inte bara går. Jag behöver någon som inte kollar bort, när något är fel. Jag behöver någon som lyfter min dotter, när jag gråter. Jag behöver en omväxling för en gångs skull. Kärleken är inte allt, vänskapen är viktig. Vardagen kan göra ont, det är då jag behöver någon där. Omväxling är bra. Det är omväxling jag vill ha.