Kom hem ifrån hudiksvall sjukhuset igår. Det jag försökt hållt lite hemligt är, att jag varit gravid. Jag skulle föda ett till barn. Jag skulle ge Stina ett syskon. Men förskräckt, sårad och chockad. Jag bar på ett foster i magen, som varit död i 4 veckor. Tabletter började knapras (det skulle tydligen få mig att öppna mig och stöta ut barnet). Men jag citerar en doktor:
- Du är en mycket ovanlig kvinna!
Dom hade aldrig sett någonting liknande. Min kropp tydes inte reagera på tabletterna. Efter 12 tabletter, fungerade fortfarande inte. Dagen efter lades jag på det lilla operations bordet. Den långa gången dit, liggandes i sängen, kändes som en evighet. En sån tyng jag bar med mig, när jag lade mig där. Syrgasen mot munnen, medans smärtstillande och sömnmedel sprutades in genom nålen jag hade i handen. Sovandes i en timme, vaknade med en chock. Och en lättnad. Jag var äntligen tom, fri, från allt! Kände mig ännu virrig, gjorde jag ända tills jag somnade igår natt. Dock faller jag snabbt in i tårar, vid minsta påminnelse. Jag har ändå förlorat ett barn. Mitt barn, som jag trodde jag skulle få hålla i min famn.

Vila i frid, mitt barn.
Jag ska lägga den vackraste blomman vid din minneslund.